meygans.blogg.se

Jag kommer ihåg när jag var 13 år gammal. En mycket dåvarande viktig person för mig tipsade mig om en band som skulle betyda något så otroligt för mig. 

Jag är en person som lyssnar på all sorts musik och fastnar för låtar snarare än artister och band. Men Lana del rey och Rise Against är dem ENDA banden som har stått med mig genom eld och vatten. 

 

Rise Against var det band som fanns för mig när jag trillade ner i mitt svarta håll. Jag var liten, rädd och sökte efter texter som jag kunde relatera till, rythmer som jag var tillräcklig för att hjälpa min själ att uttrycka sig. Och så hittade jag det mest fantastiska bandet ever. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit i frustation till injection eller sjungit swing life away till mor min i hemlighet. Eller sjungit Give it all när jag varit förbannad och musiken var det enda som kunde rädda mig. Savior som får mig att tänka på hur mitt hjärta för första gången krossades men som också gjorde mig tusen gånger starkare. Hur stolt jag har varit när jag sjungit Hero of war och tänkt på min far och önskat att han kunde se mig då. Eller satellite som har gett mig så många visdomsord. Jag kan rabbla på hur mycket som helst. Men ni förstår nog vitsen. Det här är  nog en större deal för mig än när jag såg Lana del rey och då grät jag som ett barn. 

 

Jag kommer ihåg att Rise Against spelade i Stockholm för några år sen. Då var jag där uppe och hörde dem spela men såg inte dem pga jag inte hade någon biljett. Men hörde att dem var FETT jävla bra.